Aggression Replacement Training

Fritt efter Goldstein, Glick och Gibbs 1998

Bakgrund

En gång i tiden ansågs aggression som ett instinktivt beteende, en stridslysten energi som måste komma till uttryck. I många år uppmanade man aggressiva människor att hitta ett säkert sätt att släppa ut denna instinktiva energi; avreagera sig, slå på en soffa eller en sandsäck etc.
På senare år har detta synsätt förändrats. Istället har forskningen visat att aggression i första hand är ett inlärt beteende som man tar till sig genom observation, imitation, direkt erfarenhet och övning.

Det stora flertalet människor väljer för det mesta att inte uppträda aggressivt eftersom de anser såna handlingar vara omoraliska, asociala och helt enkelt felaktiga. Arga och aggressiva människor, och i synnerhet de som begår våldsamma brott, tänker och agerar ofta annorlunda än de flesta av oss. För det första är deras tänkande vanligtvis självcentrerat och deras syn på världen är ”jag först”.

Förutom att aggressiva människor har ett egocentriskt perspektiv tror de ofta att andra uppträder fientligt mot dem även om så inte är fallet. De misstolkar andras neutrala beteende och ser det istället som aggression riktat mot dem. Det är därför många ungdomar tolkar andras blickar (neutrala handlingar) som utmaningar, hot eller förolämpningar (fientliga handlingar).

Förutom att aggressiva ungdomar har lärt sig hur man beter sig aggressivt, funnit att aggression fungerar samt fått uppmuntran och stöd från betydelsefulla personer att fortsätta sitt aggressiva beteende, har de en sista egenskap som vidmakthåller deras beteende. Helt enkelt, de vet inte hur de ska göra istället. De positiva, icke våldsamma, konstruktiva alternativ till aggression som sådana ungdomar skulle kunna använda sig av är alternativ som de sällan har sett eller prövat, och ibland har de till och med blivit straffade om de har använt dem.

En kort översikt av ART

Till grund för ART ligger tanken att varje fall av aggression hos barn och ungdomar – i skolan, hemma och i samhället – har många orsaker, både inre och yttre. Som nämnts ovan är den yttre påverkan mycket stark, särskilt från föräldrar och jämnåriga. När det gäller inre orsaker finns det gott om bevis som stödjer uppfattningen att kroniskt aggressiva ungdomar uppvisar ett antal relaterade och samverkande brister. För det första är dessa ungdomar i allmänhet svaga i eller saknar många av de personliga, mellanmänskliga och sociala – kognitiva färdigheter som tillsammans utgör ett effektivt socialt beteende. För det andra visar deras impulsivitet och deras överdrivna användning av aggressiva metoder, för att möta dagliga behov och långsiktiga mål, att de har en bristande förmåga att kontrollera sin ilska. Och för det tredje har det visat sig att sådana ungdomars moraliska resonerande ligger på en mer egocentrisk, konkret och på sätt och vis primitiv nivå.

ART tar upp vart och ett av dessa områden i tre samordnade komponenter; interpersonell färdighetsträning, ilskekontrollträning samt träning av moraliskt resonerande. I den Interpersonella färdighetsträningen (ART’s beteendemässiga komponent) lär sig ungdomarna vad de ska göra istället för att uppträda aggressivt. I Ilskekontrollträningen (ART’s emotionella komponent) lär sig ungdomarna vad de inte ska göra. Målet är att höja ungdomarnas förmåga till självkontroll. Och slutligen i Moraliskt resonerande(ART’s kognitiva komponent) får ungdomen lösa ett antal moraliska dilemman, och utvecklar därigenom en högre moralisk resonemangsnivå.

En multinivåmetod

När dessa tre behandlingar används var för sig resulterar de i betydande förändringar hos dem som utsätts för dem. Men i varje enskild behandling finns det begränsningar i de uppnådda förändringarna. Både interpersonell färdighetsträning och ilskekontrollträning ger tillförlitliga kortsiktiga förändringar, men ingen av dem har visat sig ge lika pålitliga långsiktiga effekter. Träningen i moraliskt resonerande tycks påverka värderingarna men leder mera sällan till förändringar i moraliskt beteende. Aggressionens ursprung, samt de faktorer som vidmakthåller den, varierar stort och verkar genom så många kanaler. Därför måste även behandlingen göra det. Det kommer att således visa sig mer effektivt att använda mer än en metod/komponent samtidigt.

Man skulle kunna anta att de här tre behandlingarna tillsammans kan ge mer tillförlitliga och långsiktiga positiva resultat än de kan var för sig. Det handlar om den generellt sett överlägsna styrkan hos multimodala behandlingar, nyttan av konstruktiva behandlingsstrategier samt den sannolika fruktbarheten av en successiv uppbyggnad av rekommendationer eller riktlinjer.